Professorn i folkrätt Bo J Theutenberg var 1976 – 1987 UD:s Folkrättssakkunnige och ambassadör i UD. När han tillträdde denna post 1976 hade han varit i UD:s tjänst i tio år med tjänstgöring i UD, Bagdad, New York och Moskva. Han började i den diplomatiska karriären i UD 1966. Han blev fänrik i Flygvapnets reserv 1965 och major 1984. Han blev jur.dr. och docent i folkrätt 1972 och professor i folkrätt 1984. Han var också ÖB:s folkrättslige rådgivare med tjänst i Försvarsstaben. Han är nu i färd med att sammanställa sina detaljerade dagboksanteckningar från sina tjänster i UD, vid Försvaret samt vid Universiteten. Här nedan följer ett utdrag ur den kommande boken:

 

 

 

DAGBOK FRÅN UD.

 

 

Den 14 oktober 1969 efterträddes Erlander som statsminister av sin ecklesiastikminister Olof Palme. Efter det socialdemokratiska förlustvalet i september 1976 tillträdde centerledaren Torbjörn Fälldin den 8 oktober 1976 som statsminister i en koalitionsregering bestående av Centerpartiet, Moderata Samlingspartiet och Folkpartiet. Karin Söder (c) tillträdde som utrikesminister. Regeringen Fälldin I avgick den 18 oktober 1978, då Ola Ullstens rena folkpartiregering tillträdde med Hans Blix som utrikesminister. Denna regering avgick den 12 oktober 1979, då regeringen Fälldin II tillträdde med Ola Ullsten som utrikesminister. Det är under regeringen Fälldin II:s tid vid makten som de ovan relaterade händelserna med U-137 utspelar sig i Karlskronas skärgård.

 

Efter den borgerliga valförlusten i valet i september 1982 återkom den socialdemokratiske partiordföranden Olof Palme den 8 oktober 1982 som statsminister med Lennart Bodström som utrikesminister och Pierre Schori som kabinettssekreterare. Maktskiftet ägde rum mitt under den pågående ubåtsincidenten i Hårsfjärden i Stockholms skärgård. Den parlamentariska kommission, kallad Ubåtsskyddskommissionen, som regeringen Palme hade tillsatt den 21 oktober 1982 – med f försvarsministern och utrikesministern Sven Andersson (s) som ordförande – hade som nämnts ovan i sin den 26 april 1983 framlagda utredning ”Att möta ubåtshotet” (SOU 1983:13) otvetydigt fastslagit att de i oktober 1982 i Hårsfjärden opererande ubåtarna var sovjetiska.

 

Denna uppfattning delades inte av utrikesminister Lennart Bodström, vilket ledde till den s k Bodström-affären. Detta var den droppe som kom bägaren att rinna över och efter den socialdemokratiska valvinsten i valet 1985 bytte till slut statsminister Palme ut utrikesminister Bodström mot partisekreteraren i det socialdemokratiska partiet Sten Andersson, där, kan väl avslöjas, det var kabinettssekreterare Pierre Schori som vann den sedan tillträdet i oktober 1982 pågående interna maktkampen i UD mellan Bodström och Schori. Den 28 februari 1986 mördades statsminister Olof Palme på Sveavägen, varpå Ingvar Carlsson tillträdde som statsminister med Sten Andersson som fortsatt utrikesminister.

 

Mina dagböcker blev i hög grad koncentrerade på Sovjetunionen och den svenska sovjetpolitiken, dels eftersom jag genom min tjänstgöring i Försvaret sedan 1962 blev direkt berörd av de sovjetiska militära rörelserna, dels därför att jag kom att tjänstgöra vid svenska ambassaden i Moskva 1974-1976, dels därför att mitt decennium 1976-1987 som UD:s Folkrättssakkunnige kännetecknades av det kalla kriget och många bilaterala svensk-sovjetiska problem, bland dessa alltså ubåtsintrången och andra underrättelseoperationer samt den olösta gränskonflikten i Östersjön.

 

Då mina dagböcker speglar en intressant period i svensk nutidshistoria har jag velat göra de delar av dem som berör viktiga saker och händelser tillgängliga för intresserade läsare. Men dagböckerna är inte enbart en historieskrivning över händelser som ägde rum för trettio år sedan. Det berättar också om hur jag främst i min roll som UD:s Folkrättssakkunnige i mer ett decennium rent faktiskt agerade i dessa kriser. Jag var en av aktörerna under denna tid. Jag deltog i och påverkade i icke ringa grad händelseförloppen, inte minst i de ännu hett debatterade ubåtskränkningarna under 1980-talet, där det främst är U 137:s grundstötning 1981 i Karlskrona skärgård och ubåtsincidenterna i Hårsfjärden 1982 som är de centrala.

 

Min detaljerade redogörelse ovan för händelseförloppet dag för dag i U-137-affären borde ge svar på tal till de tvivlare som ännu trettio år efteråt försöker urskulda U-137:s intrång i det mest känsliga militära basområde som Sverige då hade med att det var ett navigatoriskt misstag. Det underlag som mina dagböcker ovan berättat om – där jag av utrymmesskäl tvingas begränsa mig till det mest relevanta underlaget – gav inget som helst utrymme för tvivel att det var ett avsiktligt intrång i basområdet och att de skarpa formuleringarna i protestnoten till Sovjetunionen den 5 november 1981 var fullt befogade.

 

Som den uppmärksamme läsaren också har noterat är det ledande temat i de svenska protesterna mot Sovjetunionen – det var flera noter som överlämnades till Sovjetambassadören – att U-137 inte hade anmält nöd till svenska myndigheter i samband med grundstötningen. Frånvaron av nödanmälan är den viktigaste faktorn i den fortsatta svenska behandlingen av U-137 och som mer eller mindre med automatik gjorde att intrånget betraktades som grovt och avsiktligt. Även om intrånget nu hade varit en ren olyckshändelse och ett navigatoriskt misstag hade frånvaron av just nödanmälan ändå lett till att intrånget betraktades som grovt och avsiktligt. En vanlig enkel nödanmälan – ett Mayday-anrop – hade gjort att ubåten hade betraktats som nödställd med rätt att söka nödhamn. Förvisso hade vi ändå frågat oss vad en sovjetisk ubåt hade att göra i svenskt inre vatten – där ingen får befinna sig utan tillstånd (särskilt inte sovjetiska ubåtar) – i ett av våra känsligaste militära basområden.

 

Eftersom jag således själv var en av aktörerna i dessa händelser, vilka i efterhand har bedömts av olika utredningar, kommissioner och skribenter – dock utan att någon av dessa någonsin fått höra mitt vittnesmål om hur ”det verkligen var” – måste det för den korrekta historieskrivningens skull vara viktigt att jag till dels lösgör vad mina oftast detaljerade dagböcker och andra arbetshandlingar innehåller i dessa stycken. Allt är samtidsupptecknat, alltså upptecknat just när det hände. Jag hade också tillgång till såväl Försvarets som Regeringskansliets samtliga handlingar berörande dessa frågor. Självfallet kan jag inte återge allt det material mina anteckningar innehåller, utan tvingas som sagt av utrymmesskäl att begränsa mig till de mest relevanta passagerna. När det refereras till PM och andra skrivna handlingar bör sådana återfinnas i UD:s arkiv, dock att det skall noteras att p g a sekretessen och läckagerisken i dessa ytterst känsliga händelser många meddelanden mellan aktörerna skedde i form s k bläckbrev och andra personligt skrivna handbrev och noteringar, vilka inte lades ner i arkivet. Eller muntligen och telefonledes. För dessa dramatiska passager i svensk historia måste i efterhand kartläggande historiker och forskare räkna med att en fullständig bild av ett händelseförlopp inte står att finna i de officiella arkiven. I en i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift och Handlingar 2002 publicerad artikel med titeln ”Folkrätten i svensk utrikespolitik” varnar jag för att sentida forskare kan dra sina slutsatser på grundval av ett inkomplett och därmed missvisande materialunderlag. I sagda artikel berör jag kortfattat de temata jag här har angett. Avslutningsvis säger jag i denna artikel följande:

 

”Min uppfattning är att det nu är dags att på allvar börja den hårda vetenskapliga analysen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under hela efterkrigstiden, där ju folkrätten så gott det gick försökte spela en roll. Det räcker nu inte med panegyriska partsinlagor från något håll. Många kanske ser min uppriktighet som illvilja. Det är inte så. Det är ett försök att bidra till en historiskt riktig analys av ett hitintills alltför känsloladdat skede i svensk historia, där ännu aktiva intressen gör aktningsvärda försök att ensamma få svara för historieskrivningen”.

 

Cirka 10 år senare återkommer jag med denna bok i samma fråga. Mina förhoppningar för tio år sedan om en mer rättvisande analys av ”skickelsedigra decennier” i svensk historia har inte infriats. Kanske kan mina dagboksanteckningar bidra till ökad insikt och förståelse för hur ”det var” under denna tid, d v s det kalla kriget. Ett problem i detta sammanhang är att man tvingas in en diskussion och analys av ännu levande och aktiva personers agerande för så där 30-40 år sedan, då dessa hyste andra och mer radikala åsikter än de gör idag, vilka de kanske idag inte ens vill kännas vid och t o m gör allt för att nedtona eller bortförklara. ”Så var det inte alls”!

 

Medan jag ville binda Sovjetunionen till etthundra procent till kränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 – helt i enlighet med slutsatserna i Sven Anderssons den 26 april 1983 framlagda betänkande ”Att möta ubåtshotet” – ville socialdemokratin inte ”gå så hårt fram” mot Sovjetunionen. Alltså ”den gamla vanliga svenska visan” om fördragsamhet eller rent av undfallenhet gentemot det kommunistiska Sovjetunionen, som jag under hela min tid i UD ständigt stötte på. I min ovan nämnda artikel från 2002 kallar jag detta fenomen – att alltid ”fria Sovjetunionen” – för ”the benefit of the doubt”- doktrinen. ”Tro dem om det bästa”, ”De menar inget illa”! ”Pressa dem inte för hårt”, ”de kan väl inte ha gjort något så fult som att kränka våra vatten”, ”om det nu var sovjetiska ubåtar så var det inte Sovjetregeringen fel, kanske några andras” etc. Det är denna socialdemokratiska ”hat-kärlek” till det marxist-leninistiska Sovjetunionen som egentligen ligger bakom utrikesminister Lennart Bodströms i journalistkretsar uttryckta tvivel på ubåtarnas existens och som ledde till den s k Bodström-affären 1983. Det är enligt min uppfattning samma fenomen som ännu nästan trettio år efter händelserna i Hårsfjärden 1982 föranleder samma kretsar som Bodström tillhörde att deviera 1970- och 1980-talets ubåtskränkningar till kategorin ”minkar och västubåtar”. Det fick inte och det får inte vara Sovjetunionen som kränkte Sveriges vatten! Om det fanns ubåtar i svenska vatten var det västubåtar!

 

Många av de personer i UD och i regeringsmaskineriet i övrigt som passar in på beskrivningen ovan har således ännu idag personliga ”vested interests” i att försvara sitt dåtida agerande, framförallt i ljuset av kommunismens och Sovjetunionens fall 1991-1992. Många i UD och i regeringskansliet var uttalade marxist-leninister eller i varje fall dedicerat vänsterfolk och ville inte gärna angripa ”bröderna i tron”. Med facit i hand kan de extremare radikalerna på UD bevisas ha haft fel. De stödde ett ”sjukt system”. Man måste också komma ihåg att medan Sverige i sin utrikespolitik under 1970-1980-talen drev en uttalad vänsterinriktad utrikespolitik med stor förkärlek för intima förbindelser med kommunistiska länder och befrielserörelser ”skydde” Sverige samtidigt ett organiserat ”västsamarbete”, i synnerhet de västliga demokratiernas samarbete inom ramen för EEC (The European Economic Community), vilket vid Sveriges förhandlingar 1970-1972 med EEC om en möjlig svensk anslutning till 1957 års Romfördrag ansågs strida mot ”neutralitetspolitiken”. Detta ansåg jag redan då vara fel och det synes mig helt häpnadsväckande att den svenska demokratin inte blev medlem av detta storstilade demokratiska fredsprojekt förrän 40 år efter Romfördragets tillkomst, alltså först 1995, då Sverige tvingades ”omvända sig under den ekonomiska galgen”.  Romfördraget hade den 1 januari 1993 omvandlats till EU-fördraget, alltså fördraget om den Europeiska Unionen. 

 

Det är alltså 45 år sedan jag trädde i tjänst på UD och 35 år sedan jag tillträdde posten som UD:s Folkrättssakkunnige. Det hann bara gå ett år från U-137-affären i oktober 1981 tills jag blev engagerad i nästa ubåtsaffär, nämligen den i Hårsfjärden i oktober 1982, där dramatiken var stor med fällning av sjunkbomber, aktivering av våra minlinjer, helikopterjakt av de främmande ubåtarna etc. Mitt i detta skiftar så Sverige regering. Regeringen Palme tillträder efter regeringen Fälldin II. Ett enormt pressuppbåd bevakade varje minut det dramatiska tillfälle då en skadad ubåt skulle tvingas upp till ytan, eller att spillror från en sänkt ubåt skulle flyta upp på Hårsfjärdens vatten. Men inget av detta hände. Vi som var engagerade i denna jakt var efter ett antal detaljerade föredragningar i Försvarsstaben fullständigt övertygade om förekomsten av främmande ubåtar i Hårsfjärden. Vi fick lyssna på kavitationsljud på de bandupptagningar som fanns på Försvarsstaben. Det var ubåtar från Warszawa-pakten, enkannerligen sovjetiska sådana. Underrättelsetjänsten framlade ytterligare material över gångna och aktuella främmande ubåtsoperationer i svenska vatten, vilka var så övertygande att ingen av oss ansvariga tjänstemän kunde dra andra slutsatser än att Sovjetunionen bara ett år efter händelsen med U 137 i Karlskorna på nytt opererade i de inre vattnen intill de svenska örlogsbaserna i Stockholms skärgård. U 137 hade ertappats med ett avsiktligt intrång mitt i örlogsbasen i Karlskrona i oktober 1981. I oktober 1982 händer precis samma sak i de inre vattnen utanför örlogsbaserna i Berga och Muskö. Dessa var, liksom Karlskrona, centrala platser för det svenska sjöförsvaret. Händelserna i Hårsfjärden passade som hand i handske in i mönstret från Karlskrona och andra kränkningar.

 

Denna bok inleddes med att återge en av de mer dramatiska händelserna under mitt decennium som UD:s Folkrättssakkunnige, nämligen U-137-kränkningen i Karlskrona skärgård i oktober 1981, där jag medverkade intensivt. Även om ambitionen är att försöka hålla en viss kronlogisk ordning i återgivandet av mina dagböcker och arbetshandlingar väljer jag att redan så här inledningsvis återge en del ”highlights” från min tid som UD:s Folkrättssakkunnige. En av dessa ”higlights” är givetvis ubåtsaktiviteterna i Hårsfjärden i oktober 1982 med den efterföljande protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983. Nu är det inte den borgerliga regeringen som håller i spakarna längre utan den nytillträdda radikala socialdemokratiska regeringen med de problem detta medförde i form av att socialdemokratins hela barlast av det gamla ”Undénska sovjettänkandet” åter kom upp till ytan. Det är skrivandet av samt avlåtandet av denna protestnot till Sovjetunionen som väckte det ”vänstertrauma” som lever kvar ännu trettio år efter händelsen och som föranlett efterföljande kommissioner, utredningar och skribenter att – liksom utrikesminister Bodström redan när det begav sig 1983 – ifrågasätta att dessa ubåtskränkningar överhuvudtaget existerade. Och om det nu fanns ubåtar i våra vatten så var det ”västubåtar” eller ”minkar”. Absolut inte sovjetiska ubåtar!

 

Men har man sig väl bekant hela den långa listan av många olika typer av sovjetiska kränkningar av och underrättelseinhämtningar i Sverige, är det närmast en horribel vändning debatten om ubåtarna har tagit. Sovjetunionen skulle vara ”oskyldigt”! ”Väst” skulle vara ”de skyldiga”! Vänsterkrafter ger sig till synes aldrig i sina försök till historierevisionism. De måste till slut få rätt i sina redan vid 1980-talets början illa underbyggda teser om Sovjets oskuld. Den bild som nu – trettio år senare – kommit att framträda av 1980-talets ubåtskränkningar kan enligt min uppfattning istället ses som en fullständigt lysande och sällsynt framgångsrik och lyckad desinformationskampanj från sovjetisk/rysk sida, där krafter som borde veta bättre har lånat sig till medverkan i denna sak. Man måste verkligen ha gratulerat varandra i Kreml till ett så lyckat resultat i manipulationen av den svenska opinionen.  Så – hur ser min dagbok ut för hösten 1982 och våren 1983, där händelserna i Hårsfjärden ingår: